Medan det på lördagen firades i många länder runtom i världen är det idag den internationella kaffedagen. Enligt uppgifter på svt.se i slutet av fjolåret var det de nordiska länderna som toppade listan över kaffekonsumtion i världen. Till och med kaffeadventskalendrar har blivit en storsäljare varje jul i Sverige.
Finland var i topp med i snitt 3,5 koppar om dagen medan Sverige var två med 3,2 koppar om dagen.
Svenskarnas förhållande till kaffe genom åren
Bevisligen är svenskarna riktiga kaffeälskare och med alla nya kaffetrender som årligen tillkommer verkar det inte som att förbrukning är på väg att minska över de närmaste åren.
Svenskarnas kärlek till kaffet är dock inget nytt. Redan år 1914 var vi rätt duktiga på att inmundiga denna ädla dryck. Det som kanske ändrat en aning är inställningen till kaffet.
Vi låter det vara osagt om hur pass utspridd åsikten var som skribenten nedan står för i en artikel i Svensk Kemisk Tidskrift från år 1914, där han ondgör sig över den stora importen och förbrukningen av kaffet i Sverige.
Att han i texten jämför kaffemissbruket med alkoholmissbruket och även i övrigt är väldigt negativt inställd till denna ”förderfliga och som födoämne fullkomligt värdelösa vara” går inte att ta miste på. Lösningen på detta problem skulle bland annat vara att göra kaffet svåråtkomligare, som man tidigare gjort med brännvin och andra rusdrycker. Ett annat förslag var att införa tullar för att göra kaffekonsumtionen dyrare.
Hur det sist och slutligen blev med den saken har vi inte forskat i. Men en kvalificerad gissning är att den gode Larson inte fick gehör för sina tankegångar med tanke på utvecklingen av kaffekonsumtionen.
Nedan kan ni läsa artikeln i sin helhet.
- Läs om kaffeförbudet i Sverige på 1700-talet.
- Här finns en artikel om kaffehusen som mötesplats.
Kaffe, alkohol m. m.
Af Alf. Larson.
I sitt ursprungliga hemland, Abessinien och det söder därom belägna Kaffa, har kaffe användts sedan uråldriga tider. I Västeuropa gjorde det sitt intåg i midten af 1600-talet och i Sverige infördes det i början af 1700-talet. Första sifferuppgiften om kaffeinförseln hit är från år 1740, då 5,824 kg. importerades. År 1781 hade den stigit till 712 023 kg. med 0,33 kg. pr person och år, år 1830 var den 1,321,611 kg., år 1850 hade den ökats till 3,377,297 kg. Ett hundra år efter 1781, således 1881, var införseln 12,341,000 kg. med 2,70 kg. per person och år. Innevarande år uppgår införseln till i rundt tal 37 mill. kg. med 6,6 kg. pr person och år, således det 20-dubbla mot år 1781.
Hvilka summor kaffet kostar oss framgår af tabell 1, som visar införseln sedan år 1861.
Härtill är att bemärka att för åren 1912 och 1913 de angifna siffrorna icke innesluta brändt kaffe och kaffesurrogat, hvarföre de äro något för låga. Importen af dessa senare är icke stor, för de senare åren icke 100,000 kronor pr år. Den inhemska tillverkningen af kaffesurrogat har för åren 1909, 1910 och 1911 haft ett värde af resp. 220,000, 230,000 och 383,000 kr., således också jämförelsevis obetydligt,
hvarföre den har frånsetts, helst som den i alla händelser icke belastar landets handelsbalans.
I Sverige torde numera förtäras mera kaffe per innebyggare och år än i något annat land; vi äro nu uppe i 6,6 kg. pr person och år, motsvarande c:a 8 kronor, med de värden, som statistiken angifver för kaffe och som, enligt hvad som meddelats mig af sakkunnig person, torde vara för låga.
För jämförelse skull må omtalas huru kaffeförbrukningen har stigit i några länder. Senare uppgift än för 1901—1905 har jag icke kunnat anskaffa. Stegringen är störst i Sverige, som nu har distanserat Nederländerna; och vi kunna smickra oss med, att, om än vi äro de nyktraste hvad spritförtäring angår, stå vi som nummer ett i kaffemissbruk.
Sverige är nu, som sagdt, uppe i 6,6 kg. kaffe pr person och år. Hvilka summor, som årligen gå ur landet för denna förderfliga och som födoämne fullkomligt värdelösa vara, synes af tabell 1. Ensamt under de nu förgångna 14 åren af detta århundrade har införseln gått till i rundt tal 400 mill. kronor och under de sistförflutna 30 åren till ej mindre än 766 mill. kronor. Härtill komma tull under samma tid med 96 mill. kr. och handelsvinst med minst lika mycket, summa cirka 960 mill. kr. För jämförelses skull må meddelas att Sveriges statsskuld
f. n. är c:a 650 mill. kronor. Under sådana omständigheter torde det icke finnas mycket skäl för att beskärma sig öfver att försvarsutgifterna under samma trettio år gått till 1,600 mill. kronor, såsom skedde vid det för någon tid sedan hållna antiförsvarsmötet här i Stockholm.
Denna ofantliga utgift för kaffe skulle hafva något skäl för sig, om detta njutningsmedel vore i än så ringa grad ett födoämne, eller om det vore en vara i produktionens tjänst, men intetdera är fallet. Den enda industri dessa millioner kronor ge anledning till är kafferosterierna, hvaraf år 1911 funnos 18 stycken med tillsammans endast 92 arbetare, således så godt som intet i förhållande till importvärdet.
Tullen å kaffe har varit år 1830 35 öre, 1840 var den 21 öre, 1850 24 öre, 1860 24 öre, 1870 28 öre, 1880 28 öre och från och med 1899 12 öre pr kg. Man har alltså haft obetänksamheten att sänka kaffetullen, i stället för att höja den. Verkan häraf synes af tab. 1, importen har stigit våldsamt, liksom förbrukningen pr person och år. Med nuvarands pris utgör tullen blott c:a 10 % af varans värde, ett alldeles för obetydligt belopp för en sådan för land och folk fördärflig vara. Vid 1910 års riksdag gjordes ett försök från regeringen att få kaffetullen höjd till 18 öre pr kg., men ett sådant väsen uppstod härom att regeringen föll undan och återtog motionen. I samband med sänkningen af sockertullen borde kaffetullen ha höjts, såsom jag en gång förut här i samfundet påpekat.
I andra länder gälla följande tullsatser för kaffe: i Nederländerna fritt, i Belgien 32 öre, i Norge 30 öre, i Schweiz 25 öre, i Danmark 17 öre, i Tyskland 54 öre, i Frankrike 98 öre, i Österrike-Ungarn 69 öre, i Grekland 58 öre, i Italien 10 öre, i Storbritannien 25 öre och i Ryssland 53 öre pr kg.
Följden af den låga tullen hos oss är att vi förtära mycket och dåligt kaffe, «mot t. ex. i Frankrike, där det drickes bättre sorter. Sålunda var införseln till Sverige år 1911, utom brändt kaffe och kaffesurrogat,
Således knappast 3 % af införseln verkligt god vara. Och den kaffedryck, som i allmänhet förtäres i Sverige, är ofta vidrig, endast en förskämd smak kan tolerera den, och därföre göres den ibland »smakligare» genom tillsats af brännvin. Kaffemissbruk och spritmissbruk följas ibland åt.
Det är icke okunnighet om kaffemissbrukets sorgliga följder, som afhåller statsmakterna från att göra det svåråtkomligare, hvilken åtgärd är den enda, som inom rimlig tid kan befria svenska folket från denna nya form af dryckenskap, lika farlig som spritdryckenskapen. Vid 1911 och 1912 års riksdagar hafva väl motiverade motioner mot kaffemissbruket väckts af herr C. Lindhagen. Ur motiveringen för den sista motionen må anföras följande: »Det synes arta sig till, mångenstädes åtminstone», säger motionären, »att kaffet kan komma att särskildt för kvinnor och äfven barnen blifva till enahanda skada som spritdryckerna för männen.
Genom att förtärande af kaffe göres till den grundläggande och hufvudsakliga dieten och att en sådan matordning tillika blir loflig folksed och ej såsom vid spritmissbruket en dock klandrad ovana hos vissa individer, framkallas degenerationssymptom, visserligen icke så brutala som spritdryckernas följder, men i längden kanske lika nedbrytande. I händelse, såsom man påstår, en dylik dagordning för dieten är en väsentlig bidragande orsak till aftagande förmåga hos kvinnorna att amma sina barn, svåra magkatarrher, bleksot, tändernas bortfallande o. s. v. kan man förstå att det här gäller något, som det tål att tänka på».
Vidare anför motionären: »I fråga om missbruk af kaffe har folkets själfbevarelsedrift icke gifvit sig tillkänna genom organiseradt arbete däremot. Det hufvudsakligaste, som kan antecknas, är att Sveriges lärares nykterhetsförbund börjat söka väcka upplysning om skadligheten af kaffeförbrukning bland barnen». Ur motiveringen af det utskott, som behandlade och tillstyrkte motionen, skulle också utdrag kunna göras, som bekräfta motionens syfte. Nämnda lärareförbund har utgifvit folkskriften »Kaffemissbruket bland barnen», en utmärkt liten skrift på två sidor, som delats ut i skolor, men som borde årligen spridas ut i stor utsträckning, hvilket kunde ske utan afsevärd kostnad. Men man synes rent af vilja hindra spridningen bland den stora allmänheten af denna skrift, den finnes icke i bokhandeln. Vederbörande måtte vara rädda för att sätta knifven på denna, den fattigare och okunnigare befolkningens kräftsvulst, kaffemissbruket. Vi behöfva en ny Per Wieselgren att taga upp kampen mot svenskarnes nuvarande folksjukdom, kaffedryckenskapen. Så länge en verksam åtgärd häremot icke åvägabringas, tjänar det till föga att kosta på husmoderskolor och matlagningskurser, de blifva utan gagn emot kaffemissbruket. Riksdagen remitterade frågan till K. M:t för utredning och där har den blifvit liggande.[1]
Motionären förutsätter att endast upplysningsarbete får tillgripas. Den enda verksamma åtgärden, att göra kaffet svåråtkomligare, alldeles som man gjort med bränvin och andra rusdrycker, får icke användas, det skulle åstadkomma missnöje hos de stora folklagren. Nykteristen vill ha sitt berusningsmedel, kaffet, oantastadt. Det finner han lofligt, samtidigt som han vill förbjuda andra den njutning, som ligger i att t. ex. dricka ett godt glas af en sprithaltig dryck. För vårt lands c:a 60,000 spritdrinkare skall det stora flertalet af landets befolkning ställas under förmyndarskap af kaffedrinkarne. Hög tull å kaffe är det enda som hjälper.
Den förut påpekade nationalekonomiska skadan för landet af kaffemissbruket fäster sig nykteristen icke vid, medan han talar om den nationalekonomiska förlusten genom spritdryckerna såsom något själfklart och väldigt stort. Man glömmer tydligen att det ligger i hvars och ens fria skön att låta bli att dricka kaffe, om man finner tullen därå för hög, lika väl som att dricka brännvin. Men skall en kaffetull göra gagn, måste den vara hög. Erfarenheten visar nämligen att de senare årens stora prisstegring å kaffe, c:a 50 öre pr kg = 60 % af värdet, icke har kunnat minska konsumtionen, som innevarande år (1913) varit större än någonsin. Kaffet måste blifva mycket dyrare, en tull sådan som i Frankrike, en krona pr kg., är den enda effektiva åtgärden.
Af olika orsaker har ända sedan kaffet i afsevärd grad började att användas hos oss en viss reaktion däremot förekommit. Collegium medicum utfärdade sålunda år 1746 en kungörelse mot missbruket af kaffe och te och året därpå belades det med en konsumtionsaccis af 2 till 12 riksdaler om året. Vid 1756 års riksdag genomdrefvo bönderna kaffeförbud såsom hämnd för nekad fri brännvinsbränning, ett förbud, som upplifvades af en ny förordning af år 1766. Men kaffe smugglades in och förbudet måste 1769 utbytas mot tull. Nytt förbud utfärdades år 1794, hvilket 1796 måste upphäfvas igen. Ännu ett förbud kom 1799, men kaffet frigafs ånyo från 1802 till 1817, då det sista förbudet kom och räckte till 1823.
1] Den är nu (jan. 1914) remitterad till medicinalstyrelsen.