Kaffeförbudet i Sverige på 1700-talet

kaffeförbud 1700-talet

Redan i ett tidigare inlägg berättade vi om 1766 års överflödsförordning, där bland annat import av kaffe helt förbjöds. Även i övrigt verkar det att ha varit ett väldigt strikt förhållningssätt till denna lyxvara i 1700-talets Sverige.

I och med importförbudet fanns det därmed också ett förbud mot bruk av kaffe. Men eftersom förordningen från 1766 inte fick avsedd effekt, förklarades krig mot både enskild och offentlig förbrukning av kaffe i samband med en uppdatering av överflödsförordningen år 1768.

Hur genomfördes kontrollen?

Att det inte var alldeles enkelt att kolla upp kaffedrickandet hos allmänheten visar texten nedan från boken Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor av  Claës Lundin och August Strindberg från år 1882.

Här är ett utdrag från kapitlet Sällskaps- och värdhuslif:

…Tarfligt folk fick nöja sig med mindre och känna sig lyckligt i sina samqväm, om det kunde skaffa sig några »kaffebönor». Men äfven den härligheten tog slut. Redan 1747 hade ett anfall gjorts, i det skatt lades på förbrukningen af kaffe, te och tobak samt puder. Men värre vardt det 1766, då förbud utfärdades mot införsel och bruk af kaffe, och som detta förbud sannolikt icke hade åsyftad verkan, så utkom ett nytt 1768 som förklarade krig mot både enskild och offentlig förbrukning af kaffe. De många kaffehusen fingo då, om icke dödshugget, ty de lefde sedermera upp igen, dock ett döfvande slag. Fiskaler och uppsyningsmän gingo omkring på källare och de »ännu så kallade kaffehusen», så väl som på värdshus och andra näringsställen och spanade flitigt, »huru vida något missbruk med kaffedrickande der må förelöpa». 

Sådana spaningar företogos äfven i enskilda hus, der man då ofta förgäfves sökte gömma undan kaffepannan. Enligt Stockholms norra förstads östra kämnersrätts protokoll, den 10 Februari 1767, hade hushållerskan Stake och jungfrun Christiernin instämts såsom angifna för kaffedrickande. De kunde icke neka, att en kaffepanna funnits i det rum der de uppehållit sig, men bestridde, att de förtärt det ringaste af innehållet. Uppsyningsmän Dickman förklarade dock, att kaffepannan stått på bordet och rykt, men af jungfru Christiernin hastigt i ett annat rum bortburits och att nyckeln tagits ur dörren till det rummet. Ringar efter kaffekoppar hade också synts på bordet, der äfven stått en kopp med sirup, hvilket väl skulle bevisa, att de verkligen druckit kaffe, ty hushållerskan Stake hade sagt, att när de dricka kaffe, så dricka de det med sirup. De tilltalade dömdes att hvar för sig bota 100 daler sammanlagt.

Mångfaldiga sådana rättegångar förekommo. Samtidigt med nyss nämda mål förekom ett annat vid samma domstol mot kaffekokaren Hindrich Ljung, som tilltalats för att han tillredt kaffe af brändt bröd. Han frikändes, men advokatfiskalen Nils Zellén anförde besvär hos hofrätten, hvilken dock stadfäste kämnersrättens utslag.  

På hösten samma år angaf extra stadsfiskalen Risberg, att furiren vid gardet Johan Dahlfors tillåtit sin hustru att dricka kaffe, och Dahlfors fäldes till de vanliga böterna, men besvärade sig hos hofrätten och föregaf att hustrun, hvilken vore i intressanta omständigheter, angripits af en sådan lystnad efter kaffe, att man icke utan fara för hennes helsa kunde neka henne att tillfredsställa sitt häftiga begär. Saken måste undersökas; professor David Schultz (Schulzenheim) måste afgifva utlåtande, och slutligen kunde målet icke af hofrätten afgöras förr än hustru Dahlfors gått ed på, att hon varit af så beskaffad lystnad öfverfallen. 

Om någon embets- eller tjensteman beträddes med kafeedrickning, skulle han ej blott böta de vanliga hundra dalerne, utan äfven hafva ansetts begått fel i embetet. 

…. Under ett par, tre år lurendrejade man i sig kaffe eller nödgades man taga sin tillflykt till andra uppmuntrande drycker för att hålla sällskapslifvet vid makt. Kaffeskänks-societeten fick tillstånd att, i stället för tillredning af den förbjudna drycken, destillera bränvin och andra likörer samt sälja dem jemte tevatten, dricka, honungs-mjöd, enbärsviner och dylikt. De fingo dock icke hafva större destillerpannor än af fem eller sex kannors rymd. 

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *