Kaffehusen som mötesplats för umgänge

Målning av kaffehus i London under 1600-talet.

De traditionella kaffehusen har en lång och intressant historia. I städer som London kunde man se kaffehusen som en föregångare till de traditionella herrklubbar som lite senare uppstod som mötesplats för överklassens män. Här träffades man för att umgås, ägna sig åt spel och få en paus från vardagen. Men även i länder som Sverige har kaffehusen en historia som sträcker sig ända tillbaka till 1700-talet.

Kaffet är numera en självklar del av vardagen för de flesta svenskar och numera finns det till och med forskning som påvisar hälsofördelarna med att dricka kaffe.

Medan vi numera har ett relativt oproblematiskt förhållande till kaffedrickandet har detta inte alltid varit fallet. Under 1700-talet betraktades kaffet som en lyxvara och blev föremål för importförbud i samband med de överflödsförordningar som utkom i flera omgångar under detta århundrade. Ännu i början av 1900-talet var det vanligt att läkare varnade för följderna av den överdrivna kaffekonsumtionen som man ägnade sig åt runtom i landet.

I Läkarboken av Henrik Berg från år 1919 finns även listade en mängd olika risker för hälsan som är förknippade med överdriven konsumtion av kaffe, där långvarigt missbruk av kaffe till och med sades kunna orsaka kronisk kaffeförgiftning.

Med andra ord har vi historiskt sett haft en betydligt mer komplicerad relation till kaffet och även de kaffehus som växte fram i 1700-talets Sverige hamnade ofta i skottgluggen. Det var faktiskt mer rumsrent att servera starksprit istället för kaffe i 1700-talets Sverige. Det var också något man tog till i samband med de överflödsförordningar som utkom, i den mån man inte lyckades hemlighålla kaffedrickandet.

Kaffehusets historia

Numera används termen kaffehus oftast synonymt med café. Att det finns flera olikheter med vad man idag förknippar med caféer visar beskrivningen av kaffehus nedan i Nordisk familjebok från 1910. Det ursprungliga kaffehuset hade mer gemensamt med krogen/puben än med ett café, något som även stämmer överens med den tidens synsätt på kaffe som njutningsmedel.

Kaffehus (Fr. café) offentlig lokal för utskänkning och förtäring af kaffe. Kaffehusen leda, liksom kaffet sjelf, sina anor från Österlandet. De första kaffehusen i Europa upprättades i Konstantinopel, 1554. Imamerna, som till sin förargelse funno, att “maktabir infan” (kunskapens skolor), såsom de kallade kaffehusen, drogo folk, medan moskéerna stodo tomma, lyckades (senare hälften af 1500-talet) utverka förbud mot kaffedrickandet, men endast för en tid.

I senare hälften af 1600-talet stängdes kaffehusen åter för några år, emedan de befunnos vara tillhåll för politiskt missnöjda personer. 1652 inrättade greken Pasqua Rossie det första kaffehuset i London, hvilket påstås vara detsamma som det ännu befintliga “Virginia coffeehouse”. I Wien öppnades det första kaffehuset 1683, i Berlin 1721, och 1669 anlade en armenier det första kaffehuset i Paris; detta var dock blott ett krypin.

Kaffehus i London under 1600-talet.

Icke förrän 1724 öppnades det första ordentliga kaffehuset i Paris, af sicilianen François Procope, hvilket efter honom benämndes “Café Procope”, besöktes af Voltaire, Rousseau, Fontenelle m. fl. ryktbarheter och egt bestånd ända in till våra dagar. Samtidigt dermed hade Stockholm redan kaffehus, och stadens första, 1728 utgifna, adresskalender nämner femton förnämligare sådana, utom “flere, som uthängiande schiltar kunna anvisa”. Till kaffehuset hörde tidigt servering af te och läskedrycker, tidningsläsning och politiserande, senare tillkom äfven utskänkning af öl och spirituosa, såsom framgår af K. Gyllenborgs komedi, “Svenska sprätthöken” (1737).

Interiör från Café Procope i boken Bohemian Paris of to-day från år 1900.

En sådan utsträckning af kaffehusens utskänkningsrätt torde dock ej varit fullt laglig eller vanlig förrän under tiden för kaffeförbudet 1766-69, då “kaffeskänkssocieteten” fick tillstånd att i stället för tillredning af den förbjudna drycken destillera bränvin och andra likörer samt sälja dem jämte tevatten, dricka o. d.

Sin största betydelse för det politiska lifvet och affärslifvet erhöllo kaffehusen i England, der de voro föregångare till de i senare tider så vigtiga klubbarna, och der “hvarje trakt i staden hade sitt kaffehus och hvarje kaffehus sin särskilda politiker, som hörde till detsamma och var liksom språkröret för den gata, der han bodde”. De ryktbaraste bland Londons kaffehus under 1600-talet voro: “Den gamle mannen” vid Themsen, befolkadt af en kruserlig hop af pomaderade herrar, der det snusades, men ej röktes; kaffehuset vid S:t James Street, whigs’ hufvudqvarter, hvarifrån Swift utsände sina bref till Stella, samt “Bill’s kaffehus” vid Coventgarden, besökt hufvudsakligen af literatörer, der J. Dryden hade sitt stamhåll.

I Nederländerna spelade kaffehusen – det första öppnades i Amsterdam 1606 – alltid i förening med likörkammare, äfvenledes en stor rol, som de behållit tills dato. De besöktes af en mera blandad publik, och koffijhuis är nu i allmänhet namnet på sjömanskrogarna. Äfven i Sverige antoge kaffehusen, från senare delen af 1700-talet, alltmera karakteren af krog, och sjelfva namnet kaffehus undveks i bättre sällskap, emedan det ansågs beteckna tillhåll för grofhet och liderlighet. – Jfr Kaffe. 

Kaffehusets ändrade karaktär

Kaffehusen var till en början främst ett ställe som besöktes av överklassen. Här tillbringade välbärgade män i städerna fritiden och man hängav sig både åt allvarliga diskussioner om politik och åt lättsamma spel som backgammon och schack.

Efterhand fick kaffehusen en mer folklig prägel och överflödsförordningarnas restriktiva förhållningssätt till kaffet bidrog till att göra kaffehusen allt mer lik det som man nu skulle klassa som en krog. Därav det dåliga rykte som beskrivs ovan.

Det vi idag kallar konditorier och caféer kan sägas ha tagit fart med de så kallade schweizerierna i början av 1800-talet. Det var först i samband med detta vi på allvar kom att förknippa sötsaker och bakelser med förtäring av kaffe.

Enligt boken Gamla Stockholm från 1882 var de första som i Stockholm 
förenade sockerbageri med utskänkning av förfriskningar i flytande 
form till Sverige inflyttade schweizare. En av de allra första Schweizeriet i Stockholm var Coussic i Willebrandska (Pihlska) huset vid Drottninggatan som år 1812 upprättade en “schweizeribod”.

Sundbergs konditori år 1950.

Dock skall man komma ihåg att t.ex. Sundbergs konditori grundades redan 1875 av konditorn och sockerbagaren Gustav-Adolf Sundberg, som 1796 avlade sitt mästarprov. Ursprungligen hade konditoriet sin sockerbod vid korsningen av Drottninggatan och Klarabergsgatan, där varuhuset Åhléns City ligger idag. När Sundberg blev utnämnd till hovkonditor 1793 flyttade han sin sockerbod till Järntorget där han redan hade sin bostad. Cafét finns ännu idag vid Järntorget i Gamla stan.

Konditoriet blev en samlingsplats för den del av Stockholms societet som kallades Skeppsbroadeln samt verksamma inom bankväsendet och fick därigenom smeknamnet “Lilla Börsen”.

Det finns alltså många överlappningar i historien om kaffehusen och caféer, men det är i alla fall intressant att se hur synen på kaffet ändrat genom åren och hur det i sig påverkat sättet att umgås.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *