Om drygt en månad har filmen Downton Abbey: The Movie premiär, något som vi nämnde redan igår i samband med inlägget om vackra herrgårdshotell i Storbritannien. I serien har man fått följa den aristokratiska familjen Crawley och dess tjänstefolk i början av 1900-talet. Speciellt intressant är det att följa med den roll som tjänstefolket hade under denna tidsperiod och hur denna utvecklades under de första årtiondena av 1900-talet.
I Sverige var betjänter inte lika vanligt som i Storbritannien och tjänstefolket bestod ofta endast av kvinnor även i de rikaste hushållen. Fram till andra hälften av 1800-talet var dock lakejen, en föregångare till betjänten, vanlig i adelns hushåll både på landet och i städer i Sverige. De var en viktig del av adelns representationsliv och var oftast anställda i förmögna hushåll i städerna för att fungera som kusk eller utföra tyngre arbete som krävde muskelkraft. De anställdes ofta tillfälligt under familjens vistelse i städer under vintern och tog emot order av mannen i familjen. Detta medan de kvinnliga tjänarna tog emot order av hustrun.
I Sverige har vi länge varit fascinerade av Storbritannien. Det gäller inte endast inom herrmodet, som redan i början av 1900-talet hade ett starkt inflytande på hur man klädde sig i Sverige. Fascinationen sträckte sig även till kulturlivet i England, något som märks inte minst i flera av de böcker som utgavs i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Ett exempel på detta är boken Från det moderna England av Gustaf F. Steffen från år 1893. Gustaf Steffen (1864-1929) var en svensk sociolog och riksdagsledamot som bland annat höll föreläsningar i nationalekonomi i England åren 1892-1896 och därigenom kom nära inpå det engelska vardagslivet. Detta syns även i denna bok som på många sätt kan ses som en uppfriskande kritisk granskning av hur livet tedde sig i England under denna tidsera.
I det åttonde kapitlet skriver han under rubriken ”Intryck från hemmen” om hur livet kunde se ut i en typisk aristokratisk familj vid denna tidpunkt. I kapitlet finns också nämnt tjänstepersonalen och deras roll i familjen – något som den som följt Downton Abbey säkert känner igen. Här är det anmärkningsvärt hur noggrann rollfördelningen var gällande tjänstepersonalen, där var och en hade sin egen uppgift att sköta inom hushållet.
Utdrag ur åttonde kapitlet i boken Från det moderna England:
Det mest karakteristiska för det engelska hemmet är likväl tjänstepersonalen, dess talrikhet, dess strängt uppdelade åligganden och dess förhållande till sitt herrskap. I en välbärgad familj på fyra till sex personer och med ett hus af ofvan antydda dimensioner, finner man regelmässigt fem till sju tjänare. Den läsare, som icke genom sina egna iakttagelser lärt känna, till hvilken artistisk eller kanske rättare spetsfundig fulländning engelsmännen förstått drifva den husliga arbetsfördelningen, skall väl knappast kunna begripa hvad denna härskara af tjänsteandar egentligen har för sig dagen i ända — allra helst som husfadern och de vuxna sönerna äro i business från morgon till kväll, utan att komma hem midt på dagen, samt frun och döttrarna merendels äro ute tre, fyra timmar hvar dag för att göra uppköp, besök eller promenader.
Låt oss emellertid se till. Kokerskan inskränker samvetsgrant sin verksamhet till att köpa in maten, bereda den och lägga upp den. Hennes stekar äro i regel de bästa i världen och hennes grönsaker de osmakligaste i världen. Hennes puddingar äro stundom passabla, hennes frukt-pajer däremot alltid ettersura och omgifna med en degskorpa af högst tvifvelaktig smältbarhet. Kort och godt: hennes matordning är idéfattigare och konservativare än lord Salisburys socialpolitik samt enformigare än den engelska romanlitteraturen. Förr skulle hon säga upp sig än använda ett matrecept, som hon icke ärft från sin mormors mor.
Hon är en synnerligt enkelt konstruerad automat — vare det nog sagdt. Köksan gör intet annat än att skura och diska samt rengöra grönsakerna; husjungfrun intet annat än att hålla sängkamrarne i ordning; barnflickan, barnsköterskan och guvernanten äro strängt upptagna af de minderåriga barnen; kammarjungfrun har uppsikt öfver matmoderns garderob och husets linne; husjungfrun n:o två (the parlourmaid till skillnad från the house maid) sysselsätter sig blott med att städa hvardagsrum och mottagningsrum, att duka och passa upp vid bordet samt hålla ordning på bordssiliret; betjäntpojken springer ärenden, hjälper till att passa upp vid bordet och öppnar porten åt besökande och anmäler dem; kusken är kusk och har dessutom åliggandet att borsta skor och vid behof uppträda i betjäntlivré; trädgårdsmästaren — om det finnes en någorlunda rymlig trädgård kring villan, hvilket ej är sällsynt i Londons yttre förstäder — uträttar vissa tyngre sysslor som till exempel att bära omkring kol i huset.
Denna minutiösa arbetsdelning bland tjänarne iakttages med den mest pedantiska noggrannhet. Därför äro de alla ytterst väl tränade för sina olika fack samt så väl principielt som faktiskt absolut odugliga för minsta syssla, som icke råkar vara räknad till deras fack. Ve den främling, som är nog vettlös att bedja en engelsk parlourmaid uträtta, hvad som bör göras af the house maid! Ofta nog blir en axelryckning och ett föraktligt småleende det enda resultatet af hans till orätt person framställda anhållan.
Denna lilla väl disciplinerade, i strängt skilda rangklasser indelade armé af tjänare står till husbondfolket snarare i ett militäriskt än i ett familjärt eller patriarkaliskt förhållande. Hvarje engelsk tjänare bär något yttre »ämbetstecken», så länge han eller hon icke har en fridag. Tjänstflickorna hafva alltid en liten hvit spetsmössa på hufvudet. På förmiddagarna uppträda de i ljusa kattuns-klädningar af en likformig, enkel, men ytterst klädsam snitt, och på eftermiddagarne hafva de alla — utom den egentliga kökspersonalen — samma slags släta, svarta ylleklädningar med koketta hvita förkläden. Betjäntpojken bär städse sin korta, tätt åtsittande jacka, hvars otaliga små blanka mässingsknappar förskaffat honom öknamnet buttons.
En engelsk tjänare tilltalar eller svarar aldrig sitt husbondfolk utan att tillägga »sir» eller »madam». Detta senare tilltalsord förkortas alltid till »mum», och detta tonlösa, mekaniska »yes mum», hvarmed en engelsk tjänstflicka apostroferar hvarje minsta ord eller befallning från sin matmoder, kan sägas sammanfatta hela förhållandet mellan tjänare och husbönder i England. Det är ett kyligt, mekaniskt, uteslutande kommersiellt förhållande, i allmänhet utan ringaste spår af högre humanitär anda. Om en tjänstflicka blir sjuk, sändes hon ögonblickligen till sjukhuset, och i regel finner hon vid tillfrisknandet att hennes plats är definitivt intagen af en annan. I själfva verket hafva engelska husmödrar för vana att utomordentligt ofta byta om tjänare. Upprepar man sitt besök i ett förmöget hus med ett par månaders mellanrum, återfinner man ofta icke ett enda bekant ansikte bland tjänarne.