Alltid lite före resten av Sverige så tar Göteborg chansen att tjuvstarta sitt firande, så här några dagar innan Sverige firar 500 år.
Festivalen inleds med kanonsalut från Ostindiefararen Götheborg på Göta Älv, och följs av fyra dagar av festival med framträdanden, mat och – självklart – humor.
Malmö vet ingen riktigt när det kom till och det är ungefär 30 år kvar till nästa jubileum i Stockholm, så vi tar chansen att hylla Göteborg med tre historier om den vackra staden vid älven.
Staden som inte borde funnits, eller hetat Göteborg
Göteborg är staden som inte borde funnits. Den föddes precis på gränsen mellan Norge, vars gräns sträckte sig till Bohus fästning, och Danmark, som sedan länge behärskade Halland.
Den gamla staden Lödöse hade blivit för utsatt, där den låg precis på gränsen mot Norge, och därför beslutade man 1473 att anlägga en ny stad kallad Nya Lödöse eller Nylöse vid dagens Gamlestaden. Danskarna anföll snart igen och brände staden. Staden fick flytta igen 1547, den här gången västerut, och fick namnet Älvsborgs stad.
1563 var det dags igen, Älvsborgs stad brändes av danskarna. Efter att staden hade förstörts, återuppbyggts och förstörts igen förbjöds till slut stadens borgare att flytta tillbaka till Älvsborg. Istället skulle man flytta till Hisingen, men – ja, du gissar rätt – även den staden brändes av danskarna. Till slut landade man vid platsen för dagens Göteborg, och 1621 fick staden sina privilegier under Gustav II Adolf. Att danskarna lät staden vara var inte av vänlighet, utan Göteborgs frid köptes genom Älvsborgs lösen för den enorma summan 1 miljon riksdaler.
För att lyckas bygga staden var man tvungen att locka ditt några galningar att bosätta sig, trots närheten till de brandfarliga danskarna. Valet föll på holländare, som erbjöds religionsfrihet och skattefrihet. Holländarna var också duktiga på att bygga städer i sankmark, och det är ingen tillfällighet att Göteborg påminner om holländska städer med sina kanaler.
Namnet då? Nej, inte ens namnet var helt givet. Handelsmännen i Lödöse föredrog att behålla internationellt inarbetade namnet Lödöse, som Nya Lödöse eller Nylöse. Det kunde också blivit Älvsborg. Eller Gullberg, efter klippan där staden till slut fick sin plats.
Hade Göteborg ens varit samma stad idag om den förblivit Nya Lödöse?
Bomullsstaden
Om man pratar klädstäder i Sverige går tankarna snabbt till Borås, men Göteborg spelar en större roll än man kan tro.
De internationella kopplingarna från födseln gav Göteborg tillgång till att som behövdes när bomullstyget slog igenom. Maskiner från Storbritannien och Holland, råvaran bomull och billig vattenkraft gjorde att Göteborg med omnejd blev ledande inom textilproduktion. Ullgarn från Göteborgs Kamgarnsspinneri, linne från Almedahls fabriker, bomullsväv från Gamlestadens och Krokslätts fabriker (Claes Johansson-Mölnlycke), trikåer från Gårda Fabriker, och exklusiv herrkonfektion från bröderna Garellick.
Idag finns inte mycket kvar, utöver de gamla, vackra fabrikerna. Industrikrisen på 60- och 70-talet gick hårt åt Sveriges textilindustri. Men Göteborg fortsätter att vara en klädstad, även om produktionen sker någon annanstans.
I Göteborg finns, eller har funnits, tre av Sveriges största klädkoncerner efter HM. Här grundades KappAhl i en källare. Här låg den första Lindex-butiken, och här ligger fortfarande Lindex huvudkontor. Och här låg en tid JC, på sin tid centrum för svenskt jeansmode.
Göteborg var också ett centrum för en ny generation svensk denim och workwear. Här grundades företag som Nudie, Dunderdon och Dr Denim.
Men ur bomullsstaden Göteborg föddes det moderna Göteborg. Från Mölnlyckes trikåer utvecklades bindor, blöjor och plåster – grunden till dagens Essity och Mölnlycke Healthcare. Och bland ångmaskinerna på Gamlestadens fabriker klurade en ung maskiningenjör som bäst på hur han kunde hindra maskinernas drivaxlar från att haverera.
Ur bomull, bilar
Ingenjören hette Sven Wingquist. Han var ansvarig för drift och underhåll av Gamlestadens ångmaskinverkstad. Hans största problem var att den mjuka lerjorden som fabriken var byggd på hela tiden rörde sig, vilket skapade enorma krafter på kullagren och regelbundet gjorde att ångmaskinens kullager skar.
Wingquist blev besatt vid att finna en lösning, och det skulle ta nästan 7 år. Gamlestaden lät först honom bygga en experimentverkstad, men snart insåg man att det fanns potential att utveckla verksamheten. Strax innan Wingquist lämnade in sitt berömda patent på ett “flerradigt självreglerande radialkullager” (svenskt patent nr. 25406) startades dotterbolaget Svenska Kullagerfabriken (SKF). Wingquist själv blev bolagets första VD.
SKF var i sig en enorm framgångssaga och lagren passade perfekt för den framväxande marknaden för personbilar och lastbilar. Med sin placering nära kontinenten, räknat sjövägen, var det till Göteborg som Sveriges första bil anlände. Scania-Vabis kom att bli en kund till SKF, och direktör Wingquist fascinerades av den framväxande marknaden så mycket att han designade en egen automatisk växellåda.
SKFs försäljningsdirektör Assar Gabrielsson fick några år senare idén att SKF skulle starta egen tillverkning av personvagnar. I Stockholm stötte han 1924 på sin tidigare kollega Gustaf Larsson, numera bilkonstruktör, över ett fat kräftor på Sturehof. Knappa två år senare fattade SKF beslut om att starta ett dotterbolag kallat Aktiebolaget Volvo.
Namnet kom från ett varumärke för kullager som SKF registrerat men aldrig använt. Det betyder som bekant “Jag rullar”. Symbolen kom från den gamla symbolen för järnet och guden Mars. Logotypen placerade mitt på bilens kylare och fästes genom ett diagonalt metallband – en designdetalj som länge var nästan lika mycket Volvo som logotypen.
Resten är som bekant historia – en rätt lång sådan – och idag är Volvo och Göteborg nästan som siamesiska tvillingar, som aldrig skulle överleva utan varandra.
Från en hopplös start i leran, mellan två krigiska grannar, har Göteborg hittat sin plats som Sveriges framsida.